sa nästäldste sonen och vi kunde inte varit stoltare föräldrar även om vi satt med munnarna som fågelholkar. Vi var ute och körde i Uppsala och passerade stor skylt med reklam för engångs grill. Vi reflekterade inte så mycket men det gjorde som sagt näst äldste.
-Vaddå då, undrade jag?
-Me fattarunte hur dåligt det är med engångsgrill. Människor bara köper nytt och köper nytt och miljön går åt helvete med all konsumtion. Istället för att använda en vanlig grill, lade ha till i lite mildare tonläge.
-Ja men tänk om de ska åka på utflykt eller ut med båten då kan en vanlig grill vara stor och bökig att ta med (här var jag tvungen att testa sonen om han kunde argumentera för sitt uppenbara miljötänk).
-Me är du stenålders eller, det finns små grillar och om man nu måste ta med sig grillen kan man väl köpa en sådan och ha den stora hemma. Då är det iallafall bara två grillar och inte en miljon. Jag blir fett lack asså.
Det är nu jag blir tårögd. Detta är vår son, som om han fick skulle spenderar 99 % av sin tid vid datorn, ni vet Breivik varning (han satt visst 17 timmar om dagen och spelade WoW). Detta är sonen som skulle sälja sin brorsa för en timmes dator tid, som kan låta huset brinna ner utan att agera för att han är mitt inne i en lolmatch. Det är även samme son som inte säger halvfem om det inte gäller att gnälla över för lite datatid eller mat. Men, och detta är ett stort fett MEN där någostans i datadimman har han uppfattat vårt miljötänk, vår livsfilosofi och jag vill bara pussa på honom igen och igen.
Sista veckan har denna sonen inte haft någon speltid för vi har inte bara satt upp dataregler utan följer även upp dem. Det har resulterat i en massa lek med brorsorna, en tillverkad pilbåge, en byggd koja, en lödd och ihop meckad mushandske och trädgårdsgräveri i potatislandet som han dessutom tyckte var kul trots träningsvärk i både ben och armar. Han har även ätit i lugn och ro, dubbelt så länge som han brukar när inget spel stressar honom. Tror inte vi har en blivande seriemördare här troligare då en trädgårdsmästare och en miljöhjälte.
Har jag sagt att jag är STOLT över min 17 åring.
-Who does this bullshit crap marketing, my 17 year old was saying yesterday while we were driving around in Uppsal. Me and husband had tears in our eyes of pride.
We had just passed a huge sign with offers on cheap grills you use only once (what do you call them in english). I had the same thought but didn´t mention it
-What do you mean, I asked (had to test him a bit, didn´t I)
-It should be criminal to market something you only use once when everybody has a grill at home.
-But what if you go on a picknick or on your boat and your grill is to big (I was so proud of his thinking but still had to test if he really stuck to it).
-Hello mum, are you from the middel ages or what? In every drogstore they sell grills that are small but not a onetime use thing, you use them for years buy one off those then if you have to. How come we always managed to pack our huge grill into our small car when we go on outings, he added? Besides can´t people just make a fire. There are outdoor fireplaces in every picknickarea and around lakes that I have ever been to.
Now I just wanna cry and hug my son forever and ever. A very important thing in all this is that this is our computer nerd son, not the layer to be that argues as a form off breathing. This is our son that would spend every waking hour at the computer selling his brothers and parents for some more computertime. This is the son who does not utter a word if it is not about more computertime or food. But obviously in this computerfog, he has somehow picked up our environment conserns, our life filosofies.
I have to add that this son does not spend all his life infront of computer since his mum seriously think that children who does are more prone to become serialkillers and other horrid things when they learn no social skills and no compassion. The last week me and husband banned him from playing full stop (yeah I know we are darn right horrid parents, we are) which has resulted in him making a bow, playing hours with little brothers, digging a potatoegarden for me and he actually liked it despite aching muscles afterwards and baking. My 17 year old - the environmental hero.
Did I tell you i am a PROUD PROUD mum.
fredag 18 maj 2012
onsdag 16 maj 2012
Morötter/I was thinking carrots
Mitt blogghotell eller webbhotell eller vad det kan tänkas heta har helt bytt design och jag är så urdålig på att lära mig nya datagrejjer. Är allergisk mot att läsa tråkiga instruktionsinformationstexter på datorn.
Underbara kväll när man vet att man har inte en, inte heller två utan hela frem sovmornar framför sig. Jag ska vakna tidigt i morrn bara för att läsa och sedan somna om.
Kom helt osökt att tänka på när jag var liten och beklagade mig för min mamma
-Mamma jag är godissugen
Min mamma svarade bestämt på sin skånska
-Ta en mioriot
och naturligtvis tyckte jag att det var det dummaste jag hade hört. Så ikväll var jag sugen på något och drack ett litet glas Riesling. Härligt men suget fanns fortfarande där så jag åt två små Britta kakor (mera kända som Bregott kakor)och de satt ju som en smäck i maggen men om jag kände efter riktigt noga så var jag faktiskt fortfarande sugen, så där sugen som man bara blir på godis men det var inte godis jag längtade efter. Hm, vad kan det vara, vad kan det vara tänkte jag och när jag kom på att det var morötter jag var sugen på kunde jag inte låta bli att le och tänkte
-Hon hade rätt mamma.
Hör du det mamma, du hade rätt, länge leve morötter.
I went vegetarian a couple of months ago, just because it is so good for me, and since I have been eating and drinking alot off nettle soup (Yes Josie I can hear your lovely voice saying just how good it is for me and remembering when we picked nettles,I do miss you)but what I am thinking is carrots. When I was little and complained about wanting candy my mum would say;
-Take a carrot
and of course I thought that was a real bad answear. So last night I feel a craving. After a lovely glass of white Riesling the craving isn´t gone so I scoff a couple off home baked strawberry shortbreads (why are they called that?). Still not saticfied I start thinking what it is that I want and imagine my surprise when the only thing I can think about is carrots. Holy, moly my mum was right.
Underbara kväll när man vet att man har inte en, inte heller två utan hela frem sovmornar framför sig. Jag ska vakna tidigt i morrn bara för att läsa och sedan somna om.
Kom helt osökt att tänka på när jag var liten och beklagade mig för min mamma
-Mamma jag är godissugen
Min mamma svarade bestämt på sin skånska
-Ta en mioriot
och naturligtvis tyckte jag att det var det dummaste jag hade hört. Så ikväll var jag sugen på något och drack ett litet glas Riesling. Härligt men suget fanns fortfarande där så jag åt två små Britta kakor (mera kända som Bregott kakor)och de satt ju som en smäck i maggen men om jag kände efter riktigt noga så var jag faktiskt fortfarande sugen, så där sugen som man bara blir på godis men det var inte godis jag längtade efter. Hm, vad kan det vara, vad kan det vara tänkte jag och när jag kom på att det var morötter jag var sugen på kunde jag inte låta bli att le och tänkte
-Hon hade rätt mamma.
Hör du det mamma, du hade rätt, länge leve morötter.
I went vegetarian a couple of months ago, just because it is so good for me, and since I have been eating and drinking alot off nettle soup (Yes Josie I can hear your lovely voice saying just how good it is for me and remembering when we picked nettles,I do miss you)but what I am thinking is carrots. When I was little and complained about wanting candy my mum would say;
-Take a carrot
and of course I thought that was a real bad answear. So last night I feel a craving. After a lovely glass of white Riesling the craving isn´t gone so I scoff a couple off home baked strawberry shortbreads (why are they called that?). Still not saticfied I start thinking what it is that I want and imagine my surprise when the only thing I can think about is carrots. Holy, moly my mum was right.
lördag 28 april 2012
Me my garden and I
 |
| Spreading newspapers to prevent weeds from growing |
 |
| Mixing chicken poo with soil |
 |
| Pooring poomixture on a bed off leaves |
 |
| Raking the soil out |
 |
| Tada, ready lasangeflowerbed, only thing missing is carrots |
fredag 27 april 2012
Vantar på, nässelsoppa och kattkorvar
Aprilvädret har verkligen gjort skäl för sitt namn i år. När senast var april så oberäknelig och kall? Sista veckorna har ju varit ett ständigt vantar på, vantar av och vantar slarvas bort. Det är så här års vi i min famlj slarvar bort vantar, mössor och även en och annan jacka som krävs på morgonen men slängs av i skogen eller vid trädgårdslandet så där vid lunch dags ungefär.
Årets första, andra och tredje nässelsoppa har klarats av men nu får jag sansa mig lite och låta de små plantorna växa till sig. Älskar nässelsoppa och tänk så mycket nyttigheter det finns i de små lömska plantorna. Kajjorna håller för fullt på att boa in sig i vår skorsten men så kommer en nordanvind eller hagelskur och jaga bort dem igen så hittills har deras spöklika kraxande inte ställt till med något problem.
Ängen framför huset ner mot ån skiftar i blått av alla blåsippor och sakta men säkert har vi frusit in ännu en vår.
Och så kom då dagen då årets första kattkorvar fick se dagens ljus. Igår hittade vi 3 st svarta, 2 gråa och en bondkattsmönstrad liten kattkorv i korgen och mamman Ms Miss verkar inte riktigt förstå att de inte är hennes nya duniga huvudkuddar men hon lär sig sakta men säkert. Hon svassar runt benen på mig och undrar stilla vad ska jag göra med dem, ska de äta non stop och var kan man köpa en kattsjal att bära dem i. Lovar att höra med fina Cecilia om både kattsjal och efterförlossningskattyoga.
In sweden we have an expression, aprilweather which means sunny not so much, windy rather alot, snow yes still atouch off winter and icy roads when everybody changed to summertires mixed with alot of rain, april truly a shitmonth in Sweden. Gloves on, gloves off gloves lost and the same goes for jackets and shoes. We have manged all winter not loosing a single pair of socks or gloves but in April suddely the whole wordrobe is minimized.
But I have seen, touched and tasted some spring this week. I have hade this years premiere of nettlesoup, divine. I am totally adicted to that soup and it is a pitty the plants are just tiny but managed to pick enough for three bowls of soup and since the family preferes other foods I shared it with neightbour and dear friend Emma who seemed to maybe not enjoy it as much as I did. in my mind i shared it with all of you healthfreaks and vegetarians out there.
The jackdaws (google translate sais the birds are actually called that) are nesting in our chimney and they are making mysterious spooky sounds all night long but then a hailstorm will chase them away and they have to start all over again. They do have alot of patience these jackdaws and in the end husband usually has to climb up and chase them away.
Then yesterday our latly very hugely fat cat Ms Miss had little sausages. 3 black, 2 grey and 1 striped little catsausage that are just adorable. She is a first time mum and not to pleased that they do have to eat all the time and sometimes she tries to use them as pillows but she is comming along real well with her mothering.Should get one of those catslings so that she could carry them around all the time (of course I am kidding).
This weekend they have promised mediteranian weather so i am going to spend my friday by the window waiting for some 25 degrees.
Peace to you all
Årets första, andra och tredje nässelsoppa har klarats av men nu får jag sansa mig lite och låta de små plantorna växa till sig. Älskar nässelsoppa och tänk så mycket nyttigheter det finns i de små lömska plantorna. Kajjorna håller för fullt på att boa in sig i vår skorsten men så kommer en nordanvind eller hagelskur och jaga bort dem igen så hittills har deras spöklika kraxande inte ställt till med något problem.
Ängen framför huset ner mot ån skiftar i blått av alla blåsippor och sakta men säkert har vi frusit in ännu en vår.
Och så kom då dagen då årets första kattkorvar fick se dagens ljus. Igår hittade vi 3 st svarta, 2 gråa och en bondkattsmönstrad liten kattkorv i korgen och mamman Ms Miss verkar inte riktigt förstå att de inte är hennes nya duniga huvudkuddar men hon lär sig sakta men säkert. Hon svassar runt benen på mig och undrar stilla vad ska jag göra med dem, ska de äta non stop och var kan man köpa en kattsjal att bära dem i. Lovar att höra med fina Cecilia om både kattsjal och efterförlossningskattyoga.
In sweden we have an expression, aprilweather which means sunny not so much, windy rather alot, snow yes still atouch off winter and icy roads when everybody changed to summertires mixed with alot of rain, april truly a shitmonth in Sweden. Gloves on, gloves off gloves lost and the same goes for jackets and shoes. We have manged all winter not loosing a single pair of socks or gloves but in April suddely the whole wordrobe is minimized.
But I have seen, touched and tasted some spring this week. I have hade this years premiere of nettlesoup, divine. I am totally adicted to that soup and it is a pitty the plants are just tiny but managed to pick enough for three bowls of soup and since the family preferes other foods I shared it with neightbour and dear friend Emma who seemed to maybe not enjoy it as much as I did. in my mind i shared it with all of you healthfreaks and vegetarians out there.
The jackdaws (google translate sais the birds are actually called that) are nesting in our chimney and they are making mysterious spooky sounds all night long but then a hailstorm will chase them away and they have to start all over again. They do have alot of patience these jackdaws and in the end husband usually has to climb up and chase them away.
Then yesterday our latly very hugely fat cat Ms Miss had little sausages. 3 black, 2 grey and 1 striped little catsausage that are just adorable. She is a first time mum and not to pleased that they do have to eat all the time and sometimes she tries to use them as pillows but she is comming along real well with her mothering.Should get one of those catslings so that she could carry them around all the time (of course I am kidding).
This weekend they have promised mediteranian weather so i am going to spend my friday by the window waiting for some 25 degrees.
Peace to you all
torsdag 19 april 2012
A-L in Niceville
Tandborsten sticker upp ur väskan och jag står och huttrar på Sollentuna tågstation. Stickar för att hålla värmen men det ger ju bara motsatt effekt, det blåser snålt. Längtar hem och längtar tillbaka till de ytterst trevliga 20 timmar jag spenderat med A-L.
Låt mig berätta om min goda vän A-L. Sure, säger ni som känner mig, om det är en sådan god vän, varför har inte vi hört talas om henne. Det är så att vi bara träffats två gånger de senaste 18 åren men hon är ändock en mycket god och nära vän. Vi reste tillsammans under 1 år i en grupp som heter Up With People för ca 100 år sedan. Finns det något som svetsar en samman som att resa?
Åter till min goda vän A-L. Hon bor i Niceville. Inte boken eller filmen, för i ärlighetens namn var det ju inte så nice där, hon bor i ett riktigt Niceville. Hon har skapat ett perfekt liv, i ett perfekt hus, med en perfekt man, perfekta barn, perfekta kattor och perfekta kläder. Detta säger jag inte med ironi eller sarkasm, jag menar vartendaste ord. Vem vill inte bo i Niceville? Kolla bara det här: för ett par år sedan upptäckte A-L att hon ville vara hemma mer med sina barn (vilket inte är ett speciellt tillåtet val i Sverige där vara hemma med barnen har mycket låg status). Sedan märkte hon att hon ville jobba men ändå finnas där för barnen och då startade hon eget, hemma - utan att det går ut över familjen utan snarare tillför eftersom jobbet ger henne en sådan glädje. Hon upptäckte även att hon spenderade timmar vid bassängkanten när hennes dotter tränade konst sim och då startade hon och andra mammor ett konst simslag som blivit riktigt duktiga och tävlar utomlands, vid en ålder av 45! Och hon skjutsar sin dotter till konst simsträningen kl 5.30 på morgonen, och är stört nöjd med det. Man vet ju en och annan (läs Sonia)som skulle skrika ut sitt martyrskap om man fick skjutsa så där dags. Men A-L är sprudlande lycklig över sitt liv. Jag har en hel del att lära av A-L.
Vi vill ju alla till Niceville, och visst är det många som sätter upp en fasad att de funnit det, men oftast är det något som inte stämmer och något sorgligt lyser igenom(eller är det bara jag som är för negativ ). De kanske inte riktigt vet vad de jagar. Vilken och vems dröm och just därför blir de inte trovärdigt. Eller så hittar man dit men då har man funnit andra mål och forsätter jaga dessa nya mål utan att njuta av allt man faktisk åstadkommit. Jag är säkerligen super negativ och säkerligen alldeles för kritisk när jag säger att jag aldrig har träffat någon som på riktigt funnit Niceville och kan förmedla en sådan possitiv känsla runt sitt liv förrutom då min goda vän A-L. Det kan vara så att det som just är så charmigt med A-L är att hon inte pratar om det. Skryt och att framhäva sig själv existerar inte i hennes värld och hon har inga behov av att visa hur duktig hon är, hon vet att hon är det. Hon har inga behov av att dölja att hon curlar och skämmer bort sina barn, för hon ser inget fel i det och jisses med tanke på hur välartade hennes barn är säger jag bara; curla på. Hon är en otroligt varm och glad person med ett stort leende från öra till öra och alltid ett vänligt ord. Man blir glad av A-L. "Det är ju inte normalt, man kan ju inte vara glad jämt" tänker ni kritiskt eller så tror ni att jag knarkat och hittat på allt. Det har jag inte. Hon är en sådan inspiration och jag vill också ha, inte hennes liv men henns glädje. Och hur många gånger kan man inte välja att vara glad istället för att tjura? Varje gång, just det. Ett leende är mycket vackrare än ett surt tryne.
Jag finner mig fånleendes när jag tänker på A-L. Fånleendes på tåget mellan Sollentuna och Märsta, så pass att jag köper fel tågbiljetter. Fånleendes på tåg mellan Märsta och Uppsala, så pass att jag får åka med trots felaktiga biljetter(jag som trodde att jag skulle bli avslängd), hoppla, tänk om glädjen smittar. Fånleendes på bussen mellan Uppsala och Harbo och slutligen fånleendes varendaste meter av inlines turen från Harbo till Huddunge, 13.5 kilometer. Det är en himla massa fånleenden. Och jag tror att munnen fastnat någonstans vid öronen ungefär, jag gillart.
Eftersom jag inte bor i Niceville är jag kritisk till att det kommer hålla i sig, min glädje alltså inte hennes. Men det är faktiskt jag själv som avgör det.Var glad, sluta gnäll, hur jäkla svårt kan det vara? En tanke smyger sig på, tänk om jag funnit det perfekta livet, för mig alltså. Det ligger väldigt långt borta från Niceville, mer likt Crazyville men det funkar för mig. Kan det vara så? Njae, troligen inte riktigt, eller ska jag bara bestämma mig för att vara glad ändå över mina fantastiska val i livet. Jisses vilken lycka att jag har personer som kan påminna om vilket jäkla kalajs livet är. Yiha, it´s a wonderful life!
Let me tell you about my very good friend A-L. Ok, you are now wondering why you havn´t heard about her before if we are such good friends and that is because I have met her exactly twice in 18 years but still; we are really good friends. You Uppies(Up With People alumis) know what I am talking about. We travelled a year together in Up With People about a million years ago and is there anything that brings people together more then travelling? So let´s get back to my good friend A-L. She lives in Niceville. Not the one in the book, or the film cause they weren´t really that nice were they. No she has created her very own Niceville. She lives a perfect life, in a perfect house, with a perfect husband and absolutly fantasticly perfect children, perfect cats and even a perfect summerhouse. I am not sarcastic when I say this cause who doesn´t want to live in Niceville? I do, I do. Just check this out: a couple of years ago she wanted to be more home with her kids (which in Sweden is so not a popular choice since hardly anybody is home with kids) so she resigns from her job. Then she finds that actually she does want to work but in a way that doesn´t compensate her kids so she starts her own business where she even gets to travel which she loves. She finds herself waiting around alot by the pool watching her daughter training syncronised swimming so she and some other mums starts a syncronised swimming team and they now compete, all this at the age of 45! She does not mind driving her kids to training at 5 in the morning and she feels no need to defend that she spoils and curl (that is how we say in Sweden when we spoil our kids) her kids cause she finds nothing wrong in that. And let me say: considering how lovely her kids are: curl away everybody.
She is a very warm person with a huge heart, always with a good word and a big smile. I know that you are thinking; noone can smile all the time unless they are on drugs. Well she can and really why can´t we smile a bit more when we can spend so much time whining? You know you look a whole lot nicer smiling then whining.
So I find myself smiling like a crazy one on the train from Sollentuna to Märsta, so much that I buy wrong ticket. Then I smile the whole way on the second train between Märsta to Uppsala, so much that I get to stay on the train with wrong tickets (now that is unheard of in Sweden where they rather throw you off even if you are 12 years old and crying). I smile on the bus and I smile the last 13 kilometers on inlines and by then i think my mouth is stack by my ears and I like it.
Since I do not live in Niceville I am terrified that the smile is going to dissapear and since I am a rather sarcastic person that makes fun of my self smiling I kinda know that the feeling is gonna go away but mainly since I am obviously completly stupid and does not realize that it is up to me myself to keep on the smiling therapy I expect bitterness to popp up around the corner. But what if I have found Niceville, well in my case it is more like Nutsville but that is the perfect life for me and once I desided that was the case i could relax and keep on smiling. I am so blessed to have these fantastic people that reminds me that it is a wonderful life. Maybe I am on drugs, on Up With People drugs.
Låt mig berätta om min goda vän A-L. Sure, säger ni som känner mig, om det är en sådan god vän, varför har inte vi hört talas om henne. Det är så att vi bara träffats två gånger de senaste 18 åren men hon är ändock en mycket god och nära vän. Vi reste tillsammans under 1 år i en grupp som heter Up With People för ca 100 år sedan. Finns det något som svetsar en samman som att resa?
Åter till min goda vän A-L. Hon bor i Niceville. Inte boken eller filmen, för i ärlighetens namn var det ju inte så nice där, hon bor i ett riktigt Niceville. Hon har skapat ett perfekt liv, i ett perfekt hus, med en perfekt man, perfekta barn, perfekta kattor och perfekta kläder. Detta säger jag inte med ironi eller sarkasm, jag menar vartendaste ord. Vem vill inte bo i Niceville? Kolla bara det här: för ett par år sedan upptäckte A-L att hon ville vara hemma mer med sina barn (vilket inte är ett speciellt tillåtet val i Sverige där vara hemma med barnen har mycket låg status). Sedan märkte hon att hon ville jobba men ändå finnas där för barnen och då startade hon eget, hemma - utan att det går ut över familjen utan snarare tillför eftersom jobbet ger henne en sådan glädje. Hon upptäckte även att hon spenderade timmar vid bassängkanten när hennes dotter tränade konst sim och då startade hon och andra mammor ett konst simslag som blivit riktigt duktiga och tävlar utomlands, vid en ålder av 45! Och hon skjutsar sin dotter till konst simsträningen kl 5.30 på morgonen, och är stört nöjd med det. Man vet ju en och annan (läs Sonia)som skulle skrika ut sitt martyrskap om man fick skjutsa så där dags. Men A-L är sprudlande lycklig över sitt liv. Jag har en hel del att lära av A-L.
Vi vill ju alla till Niceville, och visst är det många som sätter upp en fasad att de funnit det, men oftast är det något som inte stämmer och något sorgligt lyser igenom(eller är det bara jag som är för negativ ). De kanske inte riktigt vet vad de jagar. Vilken och vems dröm och just därför blir de inte trovärdigt. Eller så hittar man dit men då har man funnit andra mål och forsätter jaga dessa nya mål utan att njuta av allt man faktisk åstadkommit. Jag är säkerligen super negativ och säkerligen alldeles för kritisk när jag säger att jag aldrig har träffat någon som på riktigt funnit Niceville och kan förmedla en sådan possitiv känsla runt sitt liv förrutom då min goda vän A-L. Det kan vara så att det som just är så charmigt med A-L är att hon inte pratar om det. Skryt och att framhäva sig själv existerar inte i hennes värld och hon har inga behov av att visa hur duktig hon är, hon vet att hon är det. Hon har inga behov av att dölja att hon curlar och skämmer bort sina barn, för hon ser inget fel i det och jisses med tanke på hur välartade hennes barn är säger jag bara; curla på. Hon är en otroligt varm och glad person med ett stort leende från öra till öra och alltid ett vänligt ord. Man blir glad av A-L. "Det är ju inte normalt, man kan ju inte vara glad jämt" tänker ni kritiskt eller så tror ni att jag knarkat och hittat på allt. Det har jag inte. Hon är en sådan inspiration och jag vill också ha, inte hennes liv men henns glädje. Och hur många gånger kan man inte välja att vara glad istället för att tjura? Varje gång, just det. Ett leende är mycket vackrare än ett surt tryne.
Jag finner mig fånleendes när jag tänker på A-L. Fånleendes på tåget mellan Sollentuna och Märsta, så pass att jag köper fel tågbiljetter. Fånleendes på tåg mellan Märsta och Uppsala, så pass att jag får åka med trots felaktiga biljetter(jag som trodde att jag skulle bli avslängd), hoppla, tänk om glädjen smittar. Fånleendes på bussen mellan Uppsala och Harbo och slutligen fånleendes varendaste meter av inlines turen från Harbo till Huddunge, 13.5 kilometer. Det är en himla massa fånleenden. Och jag tror att munnen fastnat någonstans vid öronen ungefär, jag gillart.
Eftersom jag inte bor i Niceville är jag kritisk till att det kommer hålla i sig, min glädje alltså inte hennes. Men det är faktiskt jag själv som avgör det.Var glad, sluta gnäll, hur jäkla svårt kan det vara? En tanke smyger sig på, tänk om jag funnit det perfekta livet, för mig alltså. Det ligger väldigt långt borta från Niceville, mer likt Crazyville men det funkar för mig. Kan det vara så? Njae, troligen inte riktigt, eller ska jag bara bestämma mig för att vara glad ändå över mina fantastiska val i livet. Jisses vilken lycka att jag har personer som kan påminna om vilket jäkla kalajs livet är. Yiha, it´s a wonderful life!
Let me tell you about my very good friend A-L. Ok, you are now wondering why you havn´t heard about her before if we are such good friends and that is because I have met her exactly twice in 18 years but still; we are really good friends. You Uppies(Up With People alumis) know what I am talking about. We travelled a year together in Up With People about a million years ago and is there anything that brings people together more then travelling? So let´s get back to my good friend A-L. She lives in Niceville. Not the one in the book, or the film cause they weren´t really that nice were they. No she has created her very own Niceville. She lives a perfect life, in a perfect house, with a perfect husband and absolutly fantasticly perfect children, perfect cats and even a perfect summerhouse. I am not sarcastic when I say this cause who doesn´t want to live in Niceville? I do, I do. Just check this out: a couple of years ago she wanted to be more home with her kids (which in Sweden is so not a popular choice since hardly anybody is home with kids) so she resigns from her job. Then she finds that actually she does want to work but in a way that doesn´t compensate her kids so she starts her own business where she even gets to travel which she loves. She finds herself waiting around alot by the pool watching her daughter training syncronised swimming so she and some other mums starts a syncronised swimming team and they now compete, all this at the age of 45! She does not mind driving her kids to training at 5 in the morning and she feels no need to defend that she spoils and curl (that is how we say in Sweden when we spoil our kids) her kids cause she finds nothing wrong in that. And let me say: considering how lovely her kids are: curl away everybody.
She is a very warm person with a huge heart, always with a good word and a big smile. I know that you are thinking; noone can smile all the time unless they are on drugs. Well she can and really why can´t we smile a bit more when we can spend so much time whining? You know you look a whole lot nicer smiling then whining.
So I find myself smiling like a crazy one on the train from Sollentuna to Märsta, so much that I buy wrong ticket. Then I smile the whole way on the second train between Märsta to Uppsala, so much that I get to stay on the train with wrong tickets (now that is unheard of in Sweden where they rather throw you off even if you are 12 years old and crying). I smile on the bus and I smile the last 13 kilometers on inlines and by then i think my mouth is stack by my ears and I like it.
Since I do not live in Niceville I am terrified that the smile is going to dissapear and since I am a rather sarcastic person that makes fun of my self smiling I kinda know that the feeling is gonna go away but mainly since I am obviously completly stupid and does not realize that it is up to me myself to keep on the smiling therapy I expect bitterness to popp up around the corner. But what if I have found Niceville, well in my case it is more like Nutsville but that is the perfect life for me and once I desided that was the case i could relax and keep on smiling. I am so blessed to have these fantastic people that reminds me that it is a wonderful life. Maybe I am on drugs, on Up With People drugs.
tisdag 17 april 2012
Peeing on the parsnips
Dona lite i trädgården i förmiddags. Bygger upp mina lasangebäddar. Nähä du vet inte vad det är. Det är först tidningspapper på marken kanske 1 meter x 5 meter. Sedan ett gäng småkvistar och massa löv och torrt gräs och på toppen jord; tada så har du utmärkta odlingbäddar som värms upp lite snabbare än vanliga rabatter som ligger under jord och som producerar grönsaker i miljontals, om man planterar något alltså. Lille man kom på igår att han ville ha ett land så mamma till att gräva och sedan sådde vi sockerärter, palsternackor och några andra bönor och vattnade med kissvatten. Ja vi vet att det är alldeles för tidigt för att odla ute men det är alldeles förtidigt för att bada också men det stoppade inte bröderna grek för att ta årets första dopp i går i sjön Myran. Om du fortfarande fastnat på det där med kissvatten så är det ju ofattbart spännande för en liten att man kan använda pink att vattna med. Storebrollorna var inte ett dugg imponerade och lovade att de inte tänkte äta något som sattes i det landet. De ville ju inte äta pink - vänta bara så ska vi se hur det blir med den saken. För er som är lite mer trädgårds veteraner, vad odlar man först? Är det typ sallad och spenat har jag hört. När odlar man? Vill inte leta för mycket i mina trädgårdsböcker eller på webben för då blir jag fast. Idag ska vi sätta blomsterkrasse och ringblommor, för tidigt eller ej.
So I was farting around in my lovely huge garden this morning digging my lasange cultivating beds when suddenly a very beautiful, silent snowfall joined me. Nice with company in the garden. If you wonder what a lasange cultivating bed is it is when you build up the bed with first newspaper spread on the grass to prevent the weeds from comming up, then you put a whole bunch of little branches, dryed leaves and dryed grass. To top that you put soil and then in with the seeds. Me and my gorgeous 8 year old did that and planted parsnips, sugarsnaps and some unknown beans. To top it off real perfect he watered with self produced peewater. You can imagine how fasinating it is that your pee actually is good for plants when you are 8, and how not fasinating it is for a 16 or 17 year old. They swore they would not touch anything comming out of that garden. Often I find my 8 year old smartest of them all. Now you say but it is way to cold to start planting and you are absolutly right. It is also way to cold to go for a swim but my two youngest did that yesterday with no problems. Anyhow our cats or chickens will probobly dig up the seeds anyhow but we had a great day gardening, peeing and swimming.
So I was farting around in my lovely huge garden this morning digging my lasange cultivating beds when suddenly a very beautiful, silent snowfall joined me. Nice with company in the garden. If you wonder what a lasange cultivating bed is it is when you build up the bed with first newspaper spread on the grass to prevent the weeds from comming up, then you put a whole bunch of little branches, dryed leaves and dryed grass. To top that you put soil and then in with the seeds. Me and my gorgeous 8 year old did that and planted parsnips, sugarsnaps and some unknown beans. To top it off real perfect he watered with self produced peewater. You can imagine how fasinating it is that your pee actually is good for plants when you are 8, and how not fasinating it is for a 16 or 17 year old. They swore they would not touch anything comming out of that garden. Often I find my 8 year old smartest of them all. Now you say but it is way to cold to start planting and you are absolutly right. It is also way to cold to go for a swim but my two youngest did that yesterday with no problems. Anyhow our cats or chickens will probobly dig up the seeds anyhow but we had a great day gardening, peeing and swimming.
söndag 15 april 2012
skrik och bråk terapi/Screaming and fighting therapy
Stod och kolla en fotbollsmatch igår. Inte direkt frivilligt och nej ingen av mina prinsar spelar fotboll, vi sålde fika till ungars skolresa och både Sunnerstas och Tärnsjös supporters hade nog glömt plånböckerna hemma för det var inte mycket försäljning men desto mer tid för funderingar. Iallafulla fall stod jag där och tänkte;
de får himla bra utlopp för sina aggressioner de där fotbollsspelarna med sitt sparkande och småknuffande och krockande och lite ful skrik här och där. Är det kanske så att vi alla skulle må bra av att få bära oss lite smådåligt åt mot folk vi inte direkt känner och sedan skutta iväg och känna oss allmänt lyckliga och renade från vår egen lilla djävul som dyker upp titt som tätt. Och så skulle vi kanske inte ta ut vår ilska mot de nära och kära. Och så kanske vi inte skule skylla alla världens dumheter på oss själva hela tiden? Kan det vara så att fotboll, hockey för att inte tala om boxning och brottning och andra sporter är en förnämlig form av terapi? Kan det vara så att jag missat något viktigt här i livet. Är det försent att börja spela fotboll vid 45?
So yesterday I was watching a ballgame. Not exactly voluntary and no it wasn´t one off my darling sons playing, we were selling coffee to earn money for schooltrip. Both teams were rather cheap or had forgotten their wallets at home so it was very little time business and a lot of time for me to spend time with my brain and that usually doesn´t end to good.. It is probobly rather healthy to run around kicking and shuffling people who you don´t know around. Grunt and swear a little here and there, and after the game you are happy and cleanced. Why does therapy have to be on an ugly corduroy coach talking for hours and more or less paying a fortune for solving your own problems when you can just yell at someone who doesn´t really care, maybe kick him (all by accident of course). Siriously, I think that we would probobly be better people if we all, or at least us crazy once got a chance to get rid of our inner devils while doing something physically challenging. Yes I agree I am an idiot who has not considered this for of therapy before. Now what footballteam wants a 45 year old mum with absolutly no fotballskills but a whole lot of healthy screaming, kicking and shuffling?
de får himla bra utlopp för sina aggressioner de där fotbollsspelarna med sitt sparkande och småknuffande och krockande och lite ful skrik här och där. Är det kanske så att vi alla skulle må bra av att få bära oss lite smådåligt åt mot folk vi inte direkt känner och sedan skutta iväg och känna oss allmänt lyckliga och renade från vår egen lilla djävul som dyker upp titt som tätt. Och så skulle vi kanske inte ta ut vår ilska mot de nära och kära. Och så kanske vi inte skule skylla alla världens dumheter på oss själva hela tiden? Kan det vara så att fotboll, hockey för att inte tala om boxning och brottning och andra sporter är en förnämlig form av terapi? Kan det vara så att jag missat något viktigt här i livet. Är det försent att börja spela fotboll vid 45?
So yesterday I was watching a ballgame. Not exactly voluntary and no it wasn´t one off my darling sons playing, we were selling coffee to earn money for schooltrip. Both teams were rather cheap or had forgotten their wallets at home so it was very little time business and a lot of time for me to spend time with my brain and that usually doesn´t end to good.. It is probobly rather healthy to run around kicking and shuffling people who you don´t know around. Grunt and swear a little here and there, and after the game you are happy and cleanced. Why does therapy have to be on an ugly corduroy coach talking for hours and more or less paying a fortune for solving your own problems when you can just yell at someone who doesn´t really care, maybe kick him (all by accident of course). Siriously, I think that we would probobly be better people if we all, or at least us crazy once got a chance to get rid of our inner devils while doing something physically challenging. Yes I agree I am an idiot who has not considered this for of therapy before. Now what footballteam wants a 45 year old mum with absolutly no fotballskills but a whole lot of healthy screaming, kicking and shuffling?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)