har slagit in med full kraft. Det var igår. Var förbi hos god vän och familjen, dvs hennes barn, föräldrar och bror var samlad i köket och plötsligt nästan dog jag. Det är nämligen så att familj har varit något riktigt stort och viktigt för mig och minintelängreman. Vi bor långt från både hans och min familj och har inget skyddsnät där så vi har liksom byggt upp det stora, det starka, det trygga. Trodde vi. Vad händer då när det rasar? Och varför rasar det när det inte skulle göra det och när det är så viktigt? Varför, varför, varför, de ständiga frågorna. Fuck, fuck, fuck, aldrig några svar. Det smärtsamma med gårdagen var ju att upptäcka att jag är inte längre är del i den familjen, den gemenskap jag så länge och starkt trott på. Okej, jag är fortfarande barn till någon men kom igen det är inte riktigt så att det är min familj. Och jag är fortfarande mamma i en familj men den är inte längre hel. Två vuxna var tryggheten och nu finns bara skit som det känns. Jag är väl inte heller den som skakar på axlarna och går vidare. Fast jag är bra på att låtsas vara sådan.
Börjar ana ett mönster. Helgerna är tuffa, då har man tid och då man förrut skullle önskat en timma för sig själv får man smått panik av ensamheten mitt i allt. Och styrkan i sig själv är svår att finna när man inte längre är sig själv.
Ja, ja livet går vidare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar