Gud vad jag önskar att jag var en sådan som trodde att jag kunde. Inte allt, men det jag egentligen kan önskar jag att jag hade en tro i. Låter det skumt? För bara en kortare evighet sedan, kanske ett par månader sedan var jag sådan. Hade ett ubersjälvförtroende och trodde att jag kunde allt jag ville. Sedan har vatten flutit under broarna och plötsligt har jag ingen tro i mig längre. Det är därför jag flänger runt på mina inlines, och gärna på morgonen det första jag gör så att jag bevisar att jag kan någonting. Åka 15 jävla kilometer på inlines det kan jag, till vad nytta, who knows, men jag kan iallafall. På den nivån är det.
En del av er har undrat och det känns skönt att ni bryr er om. Namnvalet på den här bloggen. Det är så att mannen i mitt liv och jag gör inte längre varandra gott, har fastnat i något som resulterat i en separation. Om det är för alltid eller bara nu, vem vet? Om vi egentligen vill att det ska vara så här eller inte, vem kan svara? Om det är en omvälvande och omskakade erfarenhet, yes, det har rubbat hela min existens. Man vet inte riktigt varför saker händer och man vet inte vad man ska göra åt det, även om man vill göra något. Ofta råder bara en handlingsförlamning och ständig magångest. Kan inte sägas på något finare sätt, eller det kan det väl; Visst gör det ont när knoppar brister som karin Boye sa. Det gör jävligt ont när knoppar brister.Eftersom hela ens existens blir som ett konstigt vakum blir man ständigt förvånad över att livet hela tiden fortsätter. Lite som när man fött barn, något så stort och förunderligt har hänt, hur kan allt annat bara vara som vanligt. Nu är ju den här förändringen lite tristare än barnfödande dock. Jävligt mycket trisatre så vad pladdrar jag om egentligen? Andra saker krashar in i en också just när man har som minst ork för det. Något som jag dock har en stark grundtro i är att jag kommer att klara det här. Ingen aning om hur, men på något vis kommer det gå.
I början av den här förändringen skrev jag mycket och läste än mer, det tröstade, en bekräftelse på något jag faktiskt kunde göra. Men så hände då det där livet som jag pratatde om nyss, det som krachar in i en och på några sekunder tappade jag helt tron på att jag kunde skriva eller var värd att läsas. Det är märkligt och synd hur lite, kanske till och med missförstånd kan påverka hela ens existens. Kort förklaring; skrivarlinjen jag gått på senaste året avslutades i ett sex veckor långt skrivprojekt. Jag lade ner min själv, min väldigt för tillfället förvirrade själ i projektet, och skrev och skrev och skrev. Jag hoppade in och ut i olika projekt för att jag fastnade eller kunde inte förmå mig att fortsätta av olika anledningar. Handledningen var minimal, gränsande till icke befintlig, jag skrek inte Hjäp, hjälp (jag är inte sån) utan låg mest och krälade i mina textpölar. Handledaren hörde inte av sig (sådan är inte han). Resultatet blev iallafall en 30 sidors lite Sonia goes Saltön text efter att en nära vän såg min desperation och styrde in mig på rätt väg (med järnhand kan tilläggas). För att göra en lång smärtsam historia kort, blev mitt skrivande dissat av min handledare som tyckt att jag inte utfört projektet på rätt sätt (där hade handledning suttit fint), skrivit för lite, hoppat mellan de olika texter och gjort annat (no shit Sherlock). Vi mailade hit och dit och löste inget mer än att handledaren hade rätt och jag fel, det kändes rätt uppenbart från början. Han hade gjort sitt bästa (en träff och två mail under 6 veckors perioden) medan jag varit frustrerad och tyst (verkligen NO SHIT SHERLOCK). Tror inte att han läste texten efter kommentaren "varför ska vi bry oss om din text" (med oss syftade han på de andra eleverna och handledarna som skulle läsa och kommentera texten). Käftsmäll och 4 veckors jobb, 30 A4 sidors slit i soptunnan, där stora delar av mitt självförtroende redan låg. Vattennivån höjdes i Myran (vår badsjö) den dagen kan jag lova pga min enorma saltvattenproduktion. Flyr inte längre till något skönlitterärt skrivande. Saknar det. Resultatet blev också att jag inte kunde vara med på slutmiddag med min skrivarklass, hade inte styrkan och således blev många fina relationer som skapats detta året hängande i luften.
Lite på solsidan, eller mycket ska jag säga är dock att jag vikarierar på Byskolan terminen ut. Det är meningsfullt och roligt och jag får vara runt mina barn riktigt mycket. Den här veckan har vi haft tema teknik och vi har byggt vindsnurror, vikt flygplan, gjort strömbrytare och andra kul grejjer. Teknik är inte min starka sida, jag suger och vart smått räddad av underbara praoeleven Linus, men jag har lagt till färger, paljetter och glitter i de olika uppgifterna så det märks att jag finns i skolan, det är glitter (och enligt manlig kollega svettiga sunk inlinessockor) överallt. Ms Glitter has entered the building och jag märks.
Hade bara ett behov att förklara och berätta lite hur läget är, om jag trampat på några tår får ni plåstra om dem. Nu stundar 5 lediga dagar och dem ska jag försöka fylla och kanske hitta tillbaka till några bitar av mig själv någonstans eller kanske hitta nya.
Vinden har mojnat, rullissarna står och väntar utanför dörren, rock and roll, det kan jag (fast jag har märkt att hjulen är snedslitna. Åker jag inlines kobent??????)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar