Gemenskap är något man får prioritera/ Arn´t we a bit lonely?

Jag har funderat på en sak, jag tycker vi är ensamma i vårt samhälle. Vi vaknar, vi frukostar, vi kör till dagis, skola och sedan till jobb. Vi pendlar i bil och på tåg med vår musik eller ljudböcker i öronen, pratar definitivt inte med någon vi inte känner på tåget - hugaligen. Sedan jobbas det en hel dag och så samma kör igen fast tvärtom. Hämta på dagis, skola, laga mat + TV, datorn och sängen. Är inte det rätt fattiga liv och varför har det blivit så. I min mans hemland prioriterar man gemenskap och man träffar familj flera gånger i veckan, vänner var och varannan kväll och helgerna är hel sociala. I Sverige städar och storhandlar vi på helgerna och tittar på TV. Om man tar sig tid och fikar med någon, pysslar med någon, virkar med någon eller äter med någon så är det så trevligt och man tänker det här ska jag göra oftare men det gör man inte. Vet ni varför? Jo för vi prioriterar inte det. Vi tror på något sätt att vi kommer bli färdiga med det där prefekta huset och livet och då kommer vi ha tid, kanske på semestern eller julhelgen men då har vi glömt hur man gör och så blir vi sittandes där framför dumburken. Ett väldigt lätt sätt att se om det verkligen är såhär är att fråga sig; när fikade, åt jag, bjöd jag hem någon senast?
Fikade med en fin vän igår som har snormycket att göra men som i lugn och ro tog sig tid. När jag gick undrade jag om vi kunde börja fika lite då och då, om hon hade tid alltså och då svarade hon som den enklaste sak i världen
 -Klart jag har tid, det är en prioriteringsfråga.

I have been thinking, we are a society with rather lonely people. We wake up, eat breakfast, drive kids to gindergarden or school, some of us commute with our audiobooks in our headphones. We most definatly do not talk with people we do not know on the train. A full days work followed with the same procedure as in the morning backwards, plus TV and computer. We do not have coffee with our neighbour, we do not pop over to our friends uninvited and we hardly ever invite somebody cause it always has to be so perfect with a cleaned house, three course meal, coffee and not staying to long since we need our 8 hour sleap. While we are trying to catch a perfect life, life passess by and we miss out on so many exiting things, encounters with people and the world. Are we happy with that?